pincushion

Jag har spenderat hela morgonen med att prata om jordskalvet, från det att jag ringde mamma precis efter om fram till att jag kom till jobbet vid 10:30 (ok inne i trebutiken pratade jag mobil istället). Det är dock först nu som jag kan dra mig till minnes en av mina första väldigt nyvakna tankar; "Vem fan är det som skakar min lägenhet?".

Nu är det dags att dra.

Nu har det ljusnat, jag har spenderat morgonen med nyheterna och internet-tidningar. Har nog fått veta allt som går att veta om jordskalvet, kommer det upp mer så lär man få reda på det under dagen. Mitt hår är tvättat och jag börjar inte jobba fören om 1 h och 45 min, hur ofta är jag uppe i såhär god tid? Näst intill aldrig. Innan jobbet börjar ska jag gå förbi en trebutik och förlänga mitt abonnemang och på så sätt få en ny mobil. Trevligt. (Men haha, gud vad rolig jag kan vara då). Lite Leonard Cohen på Spotify såhär på morgonen, chokladperfymen och duschkräm med polkagrislukt, ska man lukta godis så ska man bannemig go all out.

Efter jobbet ska jag träffa Kalle! Har inte träffat honom på så himla länge så det ska bli riktigt kul.

Känner mig hungrig men har inte riktigt någon bra frukostmat, får helt enkelt ta och vänta till jag är på jobbet och kan få frukost där helt enkelt.

Undra om det kommer komma några märkbara efterskalv?

Vaknade av den. Fy vad rädd jag blev, livrädd. Ringde mamma sen. Hon sa jordbävning, berättade att det faktiskt kan ske i Sverige också, att hon varit med om det när hon var liten. Var tvungen att gå upp, känner att jag blev för skrämd för att kunna somna om, även om jag lugnat ner mig nu. Jag väcktes från en ytterst konstig dröm, satt i min säng och visste verkligen inte vad jag skulle göra, hörde hur något flög i golvet. Lägenheten skakade. Jag bor på åttendevåningen. Kommer hela huset rasa nu? Tänkte jag. Kommer jag att dö? Ja jag kanske är fånig som blev SÅ rädd, men vafan, jag vaknar från djup sömn av att allting skakar. Klart som i helvete att jag blir rädd.

Nåja, jag är uppe i alla fall. Hur ofta händer det att jag kommer upp i god tid?

Jag är trött, har varit förskräkligt trött hela dagen, energilös. Jag har antagligen en rejälvitaminbrist, för jag känner mig alltid såhär, även om idag är ett extremfall.

Nu har jag i alla fall varit på netto, köpte ju dock inget speciellt. Apelsinjucie utan tillsattser, mineralvatten med päronsmak och en påse turkiskpeppar, för jag älskar turkiskpeppar.

Nu ringe Karin så nu slutar jag skriva.

Jag skulle aldrig kunna byta namn, jag älskar mitt tilltalsnamn, mitt mellannamn och mitt efternamn. De är min identitet, eller, en del av den. De är jag. Min mamma var som Ronjas mamma "har jag sagt att det ska bli en Maia så blir det en Maia". Så rätt hon hade, det blev en Maia med allt vad det innebär.  Jag tycker dock inte det är något konstigt/märkvärdigt med folk som byter sitt tilltalsnamn till ett av sina andranamn, eller rättare sagt, jag bryr mig inte. Jag har en kompis som under hela grundskolan och gymnasiet hade ett namn och sedan bytte till sitt mellannamn, var lite förvirrande i början, men man vänjer sig snabbt. Jag har en annan kompis, som förvisso har kvar samma tilltalsnamn, men som gav sig själv ytterligare ett mellannamn, för hon tyckte att det var ett fint namn. Jag har väl någongång haft en flyktig tanke om att göra det själv, men aldrig någonsin på allvar, jag hade kännt mig så fånig (därav inte sagt att hon var fånig som gjorde det). Dessutom, som jag redan sagt så älskar jag de namn jag har, så jag känner inget behov av att ge mig själv fler namn.

Jag kan dock förstå varför folk med utländska efternamn vill byta till ett mer svensk-klingande, tyvärr är det så att man lätt döms efter sitt namn, folk utgår från konstiga saker om ens namn inte är svenskt., jag har själv varit med om det. När jag var 16 och precis börjat på Vipeholmskolan (som jag, tack och lov, bara gick på under ett års tid) så blev jag skickad på invandrarsvenska, detta trots att jag är född och uppvuxen i Sverige, jag blev ditlurad och gick självklart bara en gång. Idiotgrannen som bor under mig tog en gång förgivet att jag inte förstod svenska och skrev en lapp på engelska till mig, men ja, hon är som ni vet i en klass för sig. Det är tråkigt att det ska behöva vara så, att folk ska tvingas till att byta sina namn för att få en ärlig chans, idiotsamhälle vi bor i.

Och folk som byter sitt efternamn för att få ett lite "häftigare" namn? Äh låt mig vara tyst på den punkten.

Jag inleder min lediga Måndag med Spotify och Leonard Cohen, underbart. Samlar krafter för att gå till affären och köpa ägg och kaviar, eventuellt något mer än så. Har lite ont i huvudet så som man lätt får när man sovit för länge in på dagen, det avhjälps säkert med frisk luft.

Hade lite funderingar på morgonkvisten innan jag steg upp ur sängen, inget djupt eller så, inget filosoferande, bara tankar. Jag hade en gång en vän som fick ett erbjudande om en doktorandplats, han hade då ett tag pratat om att han ville doktorera. När han fick det här erbjudandet så blev han rädd och tvekade en massa vilket tillslut ledde till att platsen gick till någon annan. Han pratade om att han snart var för gammal för att doktorera, jag fnös åt honom, han pratade alltid om att han var gammal, och jag lät medela att han definitivt inte var gammal (26 år är verkligen inte gammalt) och då förklarade han för mig att det var det när det gällde doktorandplatser. Fair enough, tänkte jag. Grejen är den att jag allt som oftast kollar på intyg från diverse olika universitet och svarar på frågor om studentrabbatter och har där av stött på en hel del doktorander, alla i medelåldern. Utifrån det här så gissar jag på att det mest bara var killen som helt enkelt hittar på ursäkter för sig själv för att få stanna kvar i sin "trygga" zon och inte behöva fullfölja de saker han vill göra. Jag är inte vän med den här människan längre, jag avslutade vänskapen för den var destruktiv, men jag lärde mig något av hans misslyckande gällande doktorandplatsen och det var att aldrig aldrig tveka när du får möjligheter erbjudna dig. Velar du så kommer självklart den som inte velar få gå före dig. En sak att vara rädd, en annan att vara feg.

Ja, jag hade kunnat utvekla mina tankar kring det här mer, men är fortfarande nyvaket yr och känner att jag inte orkar tänka igenom formuleringar och meningsbyggnader just nu. Fattar ni vad jag menar så fattar ni, och jag tror nog ni fattar för jag vet att ni är smarta, mina kära vänner.